Brages fotoutställning DRÄKT OCH FÄRG i Nordhuset i Helsingfors som pågår 10.6 –30.8. 2024 visar vilken färgprakt folkdräkterna är.
Man kan fråga sig hur denna variation i färger uppkommit, vad respektive orts färgval bygger på? Här följer några exempel på detta.
En intressant berättelse om hur Borgå kvinnodräkt kom till finner vi i Brages årsskrift 1974 – 1986 där Yngvar Heikel skriver om sina forskningsresor i svenskbygden.
Läraren vid Borgå folkhögskola, Gabriel Nikander, senare professor i folklivsforskning vid Åbo Akademi, deltog i att leta fram material i bygderna. Han fann i Backas gård i Sondby 1909 som väggstoppning det tygprov som sedan lades till grund för Borgådräktens kjol. Ett tyg med smala ränder i rött, gult och vitt på mörkblå botten, men den blå bottenfärgen gjordes betydligt klarare än originalets. Det var en klänning som bestod av ett livstycke med ärmar. Den hade använts av systrarna Katarina och Maja Johansson på Backas födda på 1770-talet.
D8.1 Tygprov till Borgå kvinnodräkt
.jpg)
Foto Mari Varonen 2024 Borgå kvinnodräkt
För övrigt fanns från Yngvar Heikels fältarbete i Borgåbygden en rik muntlig tradition från början av 1800-talet att bygga på, då dräkterna rekonstruerades 1923. Kvinnoplagg fanns även bevarade både i Nationalmuseum och Borgå museum.
I bygder där man inte haft tillgång till historiska fakta med förebilder eller resurser för forskning har folkdräkten snarare konstruerats som en symbol för bygden. Ulla Centergran skriver i Nordiskt dräktseminarie 2015 att det vanligaste i detta fall är att dräktens färger hämtats från det omgivande landskapet eller att utsmyckningen, i form av broderier eller smycken, inspireras av företeelser i omgivningen. Enligt en allmän föreställning fanns det ett starkt samband mellan fokdräkternas utseende och landskapets karaktär. En dräkt som är skapad utifrån, som hon benämner det en naturlyrisk synvinkel, kan beskrivas på följande sätt:
I bygden har man inte funnit några spår av gammalt dräktskick. Därför har de olika dräktdelarna nykomponerats och färgerna lånats från de mörka bergen, de gröna skogarna, vårens blommande fruktträd och de röda stugorna...
I Arvidsjaur i norra Sverige satsade man stort på ljungen. Bortsett från en vit blus och ett vitt förkläde är hela dräkten starkt lila, med några inslag av björklöv, tallbark, hjortron och solnedgång. Mansdräkten har samma färgsättning men med mörka långbyxor.
Lila är en ovanlig färg bland folkdräkterna också hos oss. Det är främst Hammarland på Åland, som också tagit inspiration av ljungen i broderiet på kjolsäck och bindmössa.
För Yngvar Heikels värdering av folkdräkten blev de normer som utformades vid dräktmötena 1922 och 1923 avgörande och bland dem främst den historiska stiltroheten. Istället för de 1908 betonade sockenfärgerna trädde inom den åländska dräktkommittén på 1920-talet en strävan att göra dräkterna mera historiskt riktiga i varje detalj. Dräkterna legitimerades om man kunde hänvisa till förebilder i den gamla bondekulturen. Heikel underströk ständigt betydelsen av noggranna forskningar och ansåg bl.a. att det åländska materialet från hans resor var ofullständigt.
Skrivet av museiassistent Lisbeth